Vad en dag i ett klassrum i Chicago lärde mig om framtiden
Infrastrukturen bakom den tekniska utvecklingen får sin betydelse endast tack vare de människor som står i centrum. En dag med observationer och möten i Chicagos kommunala skolor påminde mig om att lyfta blicken och se, höra och känna de saker som ger vårt arbete mening.
Jag var nyligen i Chicago som representant för EdgeConneX i samband med en filminspelning tillsammans med vår utbildningspartner, Hello World. Det var min första erfarenhet både av Hello World-teamet och av de elever som faktiskt följer kursplanen. Jag fick se det med egna ögon. Jag såg hur eleverna svarade på frågor om Python och syntax. Jag såg deras ögon, deras skojiga flin, deras breda leenden (vissa med saknade tänder) och hur de satt uppmärksamt när kopplingar till kursmaterialet, deras lärare och ja, till och med mig, uppstod.
Jag hade inte räknat med kramar
Jag var beredd att observera och komma med synpunkter när/om det behövdes. Jag var inte beredd på den uppriktiga tacksamhet som jag mötte från lärare, elever och personal. Det gick så långt att jag började undra om de ens visste att jag bara var Dean från marknadsföringsteamet på datacentret. De såg det inte på det sättet. För dem var jag en del av något mycket mer mänskligt. Vänlighet. Omsorg. Medkänsla. Hopp. Möjligheter. Tillhörighet. Jag såg det gång på gång i dessa studenters ansikten. Det är inte något man kan få från tekniken, det är något man uppnår genom att leva i nuet. Och jag blev omfamnad.
För att vara tydlig: vi kom inte hit med en jättestor check bara för att posera för fotograferna. Vi kom däremot hit med en betydande utmaning som hela vår bransch står inför. Byggbranschen står inför en brist på ungefär 439 000 arbetare i slutet av 2025, och vår bransch behöver personal inom mer än 230 specialiserade yrkesroller, från elektriker och anläggningstekniker till styr- och regleringsspecialister och nätverksingenjörer. Vi behöver dem på de platser där vi bygger. Chicago Public Schools behöver AI-kunskap och en läroplan inom STEM, lärarutbildning och en inblick i yrken som de flesta av dess elever annars aldrig skulle få se. Dessa två behov passar ärligt talat ihop, vilket är det enda sättet ett partnerskap kan bestå längre än pressmeddelandet.
Att koppla ihop eleverna med den teknik de redan använder
Hello World använder AI och virtuell verklighet för att ge elever i grundskolan och gymnasiet projektbaserad erfarenhet av datavetenskap och den digitala infrastrukturen bakom den. EdgeConneX sponsrar programmet i de samhällen där vi bedriver verksamhet, och vi är på god väg att nå ut till mer än 100 000 elever i början av 2027.
Det som siffrorna inte visar är relationen. Eleverna i dessa klassrum lever redan mitt i den teknik vi utvecklar. De streamar, de söker information, de ber en AI om hjälp med läxorna (Shhhh). Det de sällan har haft är en vuxen från andra sidan skärmen som sätter sig ner och förklarar hur det fungerar och att det har skapats av människor som började precis där de själva befinner sig nu.
Teknikens själ
Vi talar om teknik som om den existerade skilt från oss. Så är det inte. Varje server vi tar i drift har utformats av någon som har ett bolån och en matallergi. Varje kodrad har skrivits av en person som har sörjt en nära anhörig och välkomnat ett nytt liv till världen. Min bransch bygger den fysiska basen för all denna mänskliga insats, och de människor som den tjänar bor ofta alldeles i närheten av våra anläggningar.
Det är därför som lärande mellan människor är viktigare än någon plattform. När en elev lär sig om AI av en lärare som känner till hennes namn, eller av en erfaren volontär som svarar på hennes frågor ansikte mot ansikte, upphör tekniken att vara en svart låda och blir istället något som hon kan forma. Värderingarna hos de människor som bygger och använder dessa verktyg är de värderingar som verktygen i slutändan förmedlar. Empati är inte en mjuk kompetens i den här branschen. Det är den mekanism genom vilken ett företag slutar vara en främling, och det är så nästa generation av utvecklare lär sig att syftet med all denna infrastruktur är personen i andra änden.
Förtroendet från samhället vinner man inte vid ett sammanträde. Det byggs upp tidigt och prövas ofta. Det som Chicago påminde mig om är hur mycket av det förtroendet som vilar på sårbarhet. Lärarna som släppte in ett filmteam i sina klassrum under ett av de tuffaste budgetåren i deras karriärer visade sårbarhet. Det gör vi också, varje gång vi erkänner att vår branschs framtid hänger på att en tolvåring bestämmer sig för att det här arbetet är värt hennes nyfikenhet.
Teknik och mänsklighet behöver inte förenas, eftersom de aldrig har varit åtskilda. De kramar jag fick i Chicago handlade inte om EdgeConneX. De handlade om vad som händer när de som bygger framtiden och de som ska ärva den äntligen möts i samma rum.